“Tjänsterna är på 100 % och dygnstjänst, vilket innebär att man arbetar dygnets alla timmar och årets alla dagar.”

Jag älskar klumpigt skrivna platsannonser!

Jag tror att jag hade valt en annorlunda formulering om jag var den som skrev dessa rader där man söker SOS-operatörer. Det är ju inte direkt en säljpunkt att få det att låta som att man jobbar 24 timmar om dygnet, 365 dygn om året. Man kanske hade kunnat klämma in en liten formulering som “enligt schema”.

Bara en tanke liksom.

Nya Bevvan… inte särskilt bra. Och var Brenda och Kelly så där snordåliga i originalserien också? Ja menar herre gud, Shannen Doherty (ja, Brenda ni vet), hon kan ju inte spela teater för att rädda sitt eget liv. Och hon den där som spelar Kelly (vad hon nu heter), jösses, mer mähäig skådis får man ju leta länge efter.

Näe, 90210 är ingen serie jag behöver följa, känner jag så här nu efter att ha sett piloten. Känns skönt.

När jag var 15 och inne på mitt andra par Dr Martens höll jag på att förstöra mina fötter totalt. De var hårda, de var stela och de var så långt ifrån ingågna som ett par skor bara kan bli. Mina fötter blödde. Och då menar jag inte att huden skavdes av lite och strumpan blev lite rosafärgad - jag pratar om en smärre flod med blod i kängorna och knölar som ortopeden tyckte vi skulle fila bort på ett eller annat oerhört smärtsamt sätt.

När jag igår krängde på mig mina nya Dr Martens för att gå in dem lite grann hade jag givetvis förträngt tonårens vedermödor med dessa förbannade skor. Snygga, men förbannade. För det första går man inte in ett par Docs så där lite granna, för det andra så höll jag på att dö efter drygt tjugo minuter. Släppade mig fram över kullerstenarna med en gångstil som var en vacker blandning av “aspackad” och “kommer bajsa på mig inom dryga 30 sekunder”. Det var inte skönt, det var inte smart och det var långt i från vackert.

Idag har jag fått ha på mig fulskor istället. Jag blänger ömsom ilsket ömsom skrajset på de där fina med onda kängorna i hallen. Jag vill ju ha dem på mig, men är jag inte för gammal för att bryta in ett par docs. Jag tycker nämligen att jag känner av den spända, bajsnödiga gångstilen även i ryggen idag. Ack ack ack. Ålder börjar göra sig påmind, i synnerhet då man inte klarar av att gå in ett par skor. Ett par platta skor, för guds skull.

Vi har pratat om det här, jag och Izzy. Det är inte helt OK att klättra rakt upp för vattenledningen för att sedan snitta och gnaga på den lilla plastskivan som sitter längst där uppe. Klättra - fine, men tugga för guds skull inte på den lilla plastskivan. Hon vet detta och jag tycker nog att det syns på hennes bakåtfällda öron och skamsna blick att hon vet att hon har varit stygg då hon masar sig nedåt då hon ser att jag närmar mig.

Innebär detta att hon inte kommer klättra upp dit igen för att tugga på plastskivan? Knappast. Ge henne tre minuter.

Missförstå mig inte nu, för jag trivs alldeles ypperligt på mitt jobb. Det gör jag verkligen. Men samtidigt längtar jag efter att skriva så mycket att det svider i hela mig. Jag ser massor av kursare och vänner få i mitt tycke fantastiska skrivjobb, och eftersom det är jag som sitter kvar i publikhavet och ser på när de andra spelar så är det svårt att inte undra om det kanske inte är så att jag helt enkelt drömmer om fel saker? Kanske borde jag nöja mig med handen som jag fått delad och ge upp planerna på storslagna saker?

Äsch - det är bara en sådan dag idag. Jag är nog i form imorgon igen ska ni se.